Ja hej hej igen allihop! Det var ett tag sen

Som ni märkt & som en del frågat så har jag inte bloggat på ett tag. Det liksom bara tvärdog. Så kändes det även som att jag gjorde. Att allt jag kämpat för bara rann ner i soptunnan eller nej snarare direkt tillbaka på mig. Ni som följt mig förr vet vad jag pratar om. & det är väl ingen hemlighet egentligen.. & det är inget jag vill gå in på djupare. kommer vara tvungen skriva om lite för att man ska förstå. För att jag har lärt mig efter alla dessa år att inte lägga tyngdpunkt på just dom tråkiga sakerna som tyvärr drabbar mig emellanåt med maten. Förr sjönk jag ner och bröt ihop varje gång. Men jag har lärt mig med åren att det hjälper inte att gråta. Eller sitta och gräva ner sig utan att hoppas att nästa dag , imorgon kommer jag vakna upp och det kommer vara över. Det är totalt nu nästan 12-13 år jag haft dessa problem. Periodmässigt vissa bättre vissa värre. Men såhär jobbigt var det väldigt längesen. Men jag har varje dag hoppats på att nu blir det bättre. & jag har försökt… & försökt.. Gett mitt kort till grannen så jag inte ska kunna handla. Inte åka själv. Min systers barn fick inte äta vissa saker framför mig eller prata om det.  Jag la väldigt stor tyngd på just henne & det ska inte behöva vara så. Det är upp till mig själv. Har klarat av träningen men det spelar ju ingen roll med tanke på dom mängder energi som intas. & har intagits av & till nu i 1,5 år kanske & eskalerat sista månaderna. Jag skämtar om det och skrattar åt det med folk i min omgivning. Det är mitt sätt att hantera det. Men det gör ont i mig innerst inne. Äter upp mig. (Ungefär som jag hålle rpå att äta upp hela ICA?) på sätt & vis är det pinsamt för mig. Jag som tränar som kan räkna ut allt, som folk ber om hjälp… Är själv den som behöver hjälp.

Men tyvärr spelar det ingen roll hur många knep jag försökte mig på. För den där andra sidan av mig kommer alltid på ngt sätt att komma runt det problemet. Hon har fått dra ett tungt lass inte bara av att hjälpa mig utan även den Sara jag blir som jag inte vill vara när det är såhär. Jag blir elak & vrång & sur och drar mig tillbaka. Svarar sällan i telefon, ljuger  & har mig. Sen får man dåligt samvete över att man är så & då blir man ledsen. Det är ekonomiskt ohållbart att hålla på såhär också. & jag har insett att jag kommer aldrig kunna nå mina mål när det är såhär. dom här viktpendlingarna funkar inte. Jag vill inte vara såhär som jag är nu.  & jag överväger att nu på riktigt vara ansvarsfull & (efter påtryck av mor & Linda)  försöka ta tag i detta genom att be om hjälp utifrån av dom i Luleå.. Något jag vägrat i alla år dels pga att jag pluggat det själv & dels för att jag vill inte känna mig svag. Kanske pluggade jag till det för att kunna förstå mig själv? Att hitta svar. Men det funkar inte så. Tyvärr. En slags förlust känns det som i denna “match” på 12-13 år. vi gjorde ju ett försök när jag var kring 16 år och deras lösning var att ge mig bantningsmedicin då dom ansåg att jag inte var öppen för att prata med ngn? Sen dess så kände jag bara att jag var hopplös. att det inte fanns ngn som skulle kunna hjälpa mig.  Jag som trodde jag var frisk sen efter många års kamp, symtomfri i 2 år.. Nejdå. Det kommer tillbaka. Men jag har bättrats genom åren. För nu går jag till sängs & hoppas att just imorgon.. Kommer vara en bättre dag. Att jag kommer inte ha dom här problemen längre. Att jag en dag ska slippa problemen med mat & skammen. Få lite ro i själen. Kunna nå min dröm om att bli en kroppsbyggare.

så om man nu skulle försöka sig på för 63416513 gången att ta sig framåt istället för att stega tillbaka…

& hoppas på att just denna gång blir bättre

 

Share →

4 Responses to Att aldrig tappa hoppet

  1. Siri skriver:

    Det är aldrig svagt att be om hjälp, se det istället som att du kämpar för dig själv! Fortsätt kämpa, du förtjänar all lycka! <3

  2. Emily skriver:

    Vet inte exakt vad du har för problem men jag har själv haft problem med mat och det jag lärde mig var att jag var som allra starkast när jag vågade be om hjälp. Och det var ett av de bästa besluten i mitt liv. Det är inte svagt att erkänna att man behöver stöd, det är modigt. Och du är stark och jag tror på dig, att du kommer klara det. Kram!

  3. Elina skriver:

    Hej vännen!
    I allt det jobbiga så måste man komma ihåg den jobbiga, krävande period man har jobbat sig till för att få resultaten man har idag. Kom ihåg det! Du gör ett hästjobb!

    Ta hand om dig vännen! Jag finns alltid här! :-*

  4. Moster skriver:

    Min finaste ängel, du är så bra, vill att du ska veta och känna det själv, du kommer att fixa det här, för du har den viktigaste ingrediensen och det är din insikt i det, älskar dig <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.